Forska!Sverige

Det mångfacetterade åldrandet

Publicerad: 2014-04-02

Världen genomgår en dramatisk demografisk förändring mot en allt större andel äldre. Det är en triumf för forskningen och för det moderna samhället. År 2000 var, enligt WHO, 8 % av världens befolkning över 65 år. År 2050 kommer motsvarande andel att vara cirka 16 %. 2010 fanns det cirka 524 miljoner människor över 65 år i världen, medan de år 2050 beräknas uppgå till 1.5 miljarder, dvs. tredubbelt fler. Är detta ett hot eller är det en möjlighet för samhället?

Ingalill Rahm Hallberg Professor emeritus, Lunds Universitet

Ingalill Rahm Hallberg
Professor emeritus, Lunds Universitet

Oavsett om det är ett hot eller en möjlighet krävs en omställning av samhället, förändrade attityder och förändrade regelsystem, samt mer kunskap om samhällsbyggande och om hälso- och sjukvård. Denna omställning av samhället berör såväl arbetslivet som hälso- och sjukvård och social omsorg. Forskningen och forskningsfinansieringen i relation till dessa områden saknas.

Den demografiska förändringen förklaras av flera faktorer: minskade födelsetal per fertil kvinna, stora födelsekohorter från 40-50 talen – en grupp som nu passerar 65 års ålder, samt en ökad medellivslängd. Minskade födelsetal är i ett globalt perspektiv knappast ett problem. Jordens befolkning är för stor i förhållande till dess resurser.

Den ökande medellivslängden är en möjlighet eftersom god hälsa och intakt funktionsförmåga sakta men säkert har förskjutits uppåt i åldrarna. Dagens 65-åring kan inte jämföras med en 65-åring på 60- och 70-talet. Det kan synas som en paradox, men god upplevd hälsa och intakt funktionsförmåga innebär inte att personen är frisk i meningen att han eller hon inte har en eller flera kroniska sjukdomar som kräver behandling. Behandlingarna har blivit mera effektiva, mindre inskränkande och riskfyllda och har därmed mindre negativa effekter på personens funktionsförmåga. Således är livet med kroniska sjukdomar en av nu- och framtidens utmaningar. Det kräver att hälso- och sjukvården antar utmaningen att erbjuda behandling, raskt och effektivt, så att den äldres funktionsförmåga inte drabbas negativt.

Dessvärre står kronisk sjukdom och multipla kroniska sjukdomar inte högt på dagordningen när det gäller forskning och forskningsfinansiering. Denna period av åldrandet innebär, trots sjukdom, att den äldre kan vara aktiv i sitt yrke eller i andra arbetsuppgifter. Det kräver att samhället riktar mer uppmärksamhet åt frågor som rör äldres delaktighet i arbetslivet inklusive attitydförändring till äldre i arbetslivet.

Den sista fasen i livet innebär oftast en successiv nedsättning av de funktioner som gör att man kan leva ett liv oberoende av hjälp från andra, samhälle och närstående. Det är i stort nedsatt syn, hörsel, gångförmåga, balans, känsel, smärta och rörelseförmåga som inkräktar på förmågan att hantera det dagliga livet. När man läser vissa forskningsutlysningar är det som om vi inte vill se att detta är en del av livet. De ger intryck av att lever man bara rätt, bor rätt, bygger samhället rätt och har rätt socialt liv, så kan man förhindra dessa funktionsbortfall. Det är säkert så att i viss mån kan dessa problem påverkas, men det är osannolikt att det vanligaste slutet på livet blir att man faller ner död från att ha varit fullt funktionellt intakt.

Forskningen om livet, vården och omsorgen om de allra äldsta och sköraste är alltför begränsad, inte minst i hur man ska förstärka livskvaliteten och stödja en så god och värdig död som möjligt. Dessvärre faller vi forskare ibland in i den politiska diskursens trall; ”det är bäst för de äldre att bo hemma så långt det är möjligt”. Det har blivit ett mantra i politiken och tyvärr ibland också i forskningen. Tolkningsföreträdet om vad som menas med ”så länge det är möjligt” ligger hos dem som beslutar om insatserna, inte hos den gamle. Som forskare ska vi undvika att hamna i dessa ledband och kritiskt förhålla oss till hur den bästa vården ges till de allra äldsta, de med nedsatt funktionsförmåga och ofta även nedsatt förmåga att kämpa för en förbättrad livssituation, rätten till ett värdigt liv och ett värdigt slut.

Perioden som vi vanligen benämner som åldrandet, dvs. den efter 65 år, är en mångfacetterad period där olikheterna är stora och situationen komplex. Med forskningens hjälp kan vi skapa det goda samhälle som också främjar de äldres livssituation. Det i sin tur kräver forskningsfinansiering som riktar sig mot dessa stora samhälleliga förändringar och utmaningar.

Ingalill-Rahm-Hallberg

Ingalill Rahm Hallberg

Dela gärna den här sidan: