Forska!Sverige

Så ska Sverige återigen bli en ledande vetenskapsnation

Publicerad: 2014-06-02

Sverige har en fantastisk tradition som vetenskapsnation. Här uppfanns ultracentrifugen och elektroforesen, här definierades plasmat som den fjärde aggregationsformen, och här upptäcktes prostaglandinerna, för att ta några banbrytande – och Nobelprisbelönade – svenska forskningsinsatser. För att vara ett litet land i Europas utkant har vi gjort väldigt bra ifrån oss.

Göran Hansson Professor i Kardiovaskulär Medicin Centrum för Molekylär Medicin, Karolinska Institutet

Göran Hansson
Professor i Kardiovaskulär Medicin, Karolinska Institutet & Vice ordförande Nobelstiftelsen

Men idag är läget inte lika ljust. I rankningar av världens universitet placerar sig bara ett svenskt, Karolinska Institutet, på topp 50-listan. Våra anrika lärosäten i Uppsala och Lund hamnar betydligt längre ner, liksom våra mest ansedda teknikuniversitet KTH och Chalmers. Varför har det gått så dåligt för Sverige på senare år?

Efter en framgångsrik efterkrigstid blev 1990-talet ett förlorat årtionde för svensk vetenskap. Under en djup ekonomisk kris, där alla sektorer inklusive forskningen fick vidkännas hårda besparingsbeting, gjorde statsmakterna regionalpolitik av högre utbildning och forskning. Man byggde ut högskolesystemet och uppgraderade sedan en rad nya högskolor till universitet. Inte konstigt att pengarna tog slut för den akademiska forskningen!

Samtidigt led den industribaserade forskningen av svaga ägare och alltför ”kraftfulla” VD:ar som tittade mer på kortsiktiga framgångar på aktiemarknaden än på att säkra framtiden genom nya produkter. Samarbetena akademi-industri ersattes av komplicerade interna forskningshierarkier, och företagen dränerades på kreativitet. Resultatet blev katastrofalt. Ericsson är trängt, AstraZeneca hotat, och Pharmacia nedlagt.

Idag är inställningen till svensk forskning mycket positiv. Ledande politiker, både i regering och opposition, är välvilliga, och forskningen har fått välbehövliga resurstillskott. Det är mycket bra. Men alltför mycket av pengarna går till yviga kampanjer och projekt, och för lite når fram till de peer review-granskade forskningsprojekten.

Det råder egentligen inte brist på pengar. En yngre forskare som återvänder till Sverige efter postdoktorsarbete utomlands har goda möjligheter att få mycket stora resurser för att starta sin forskning, särskilt om hen varit medförfattare på en artikel i någon av topptidskrifterna Cell, Nature eller Science. Men efter några få år tar pengarna slut, och det finns en ny kull lovande återvändare att satsa på. Forskaren, som nu närmar sig medelåldern, får slåss om de medel som blir kvar när nystartsprojekten, nätverken och de nationella satsningarna fått sitt. Chansen att få pengar då är liten, även om man varit framgångsrik. Vetenskapsrådet beviljar bara 7% av ansökningarna från forskare inom den här kategorin (5-10 år efter disputation). Det blir kanske dags att stänga labbet och se sig om efter ett annat jobb.

Ett än större problem är bristen på vettiga tjänster. Efter postdoktorstiden bör man, om man är rimligt framgångsrik, kunna få en 4-årig forskarassistenttjänst. Men när den tar slut är läget fullständigt oklart. Det är ont om lektorat, särskilt inom medicin-life science-området, och duktiga forskare hamnar ofta i hemmasnickrade tjänstekonstruktioner av oklar natur. Sedan gäller det att meritera sig för en professur, som ofta får finansieras av de egna forskningsanslagen. Sverige är väldigt långt ifrån det amerikanska tenure-track-systemet, och karriären blir omöjlig att planera. Om forskningsmedlen tar slut så tar också den egna lönen slut.

Forskarnas egen syn på självständighet skapar ytterligare ett problem. Alldeles för många likställer fortfarande vetenskaplig självständighet med att vara chef för ett laboratorierum med fyra väggar och en dörr som helst ska hållas stängd. I en tid när teknikerna är avancerade och driftskostnaderna höga, leder den här romantiska synen på det egna labbet till att en alltför stor del av budgeten går till kemikalier och plastvaror, mikroskop och centrifuger. Verkningsgraden blir för låg för att man ska vara internationellt konkurrenskraftig.

Hur kan då alla dessa problem ställas till rätta? Här är doktor Hanssons recept.

  1. Fokusera resurserna! Ministrar och universitetsledningar måste acceptera att alla högskolor inte kan vara bra på allt. Se till att de universitet som är mest slagkraftiga inom respektive område får resurser nog att driva förstklassig forskning och rekrytera de bästa forskarna.
  2. Lägg över en större del av forskningsmedlen till forskarinitierad, kvalitetsgranskad forskning! Dämpa entusiasmen för spektakulära jättesatsningar även om de ger bra publicitet för stunden.
  3. Skapa en forskarkarriär av tenure-track-modell! Även svenska forskare förtjänar att kunna planera sin framtid och det är hög tid att universiteten börjar leva upp till sitt ansvar för de yngre forskarna.
  4. Så ett råd till forskarna själva: Flytta ihop! Bli sambo med andra forskare. För att hålla nere kostnaderna är det nödvändigt att forskare i startfas kommer in i nätverk där man hjälps åt med infrastrukturen och delar på utrustning och driftskostnader. Den vetenskapliga självständigheten är av intellektuell natur, inte byggnadsmässig, och forskarnätverk ger både intellektuell stimulans och bättre ekonomi.
  5. Slutligen ett råd till cheferna för de forskningsintensiva företagen. Ge upp era försök att bedriva planekonomi! Forskningsresultat kan inte kommenderas fram. Återuppbygg nätverken med universitetsforskarna. De är bäst på upptäckter, era företagsforskare är bäst på utveckling. Tillsammans kan de bilda fantastiska team och skapa ny kunskap och nya produkter. Lycka till!

Goran-Hansson-Signatur

Göran Hansson

Dela gärna den här sidan: