Forska!Sverige

Svensk Medicinsk forskning, i vems intresse?

Publicerad: 2012-03-19

Göran Arvidsson, ekon dr, docent (en av grundarna av Forska!Sverige, nu bl a knuten till SNS som rådgivare i projektet Värdet av nya läkemedel)

Göran Arvidsson, ekon dr, docent (en av grundarna av Forska!Sverige, nu bl a knuten till SNS som rådgivare i projektet Värdet av nya läkemedel)

Vad ska vi ha den medicinska forskningen till? Det omedelbara svaret är förstås att få fram bättre metoder för att förebygga, diagnostisera och behandla sjukdomar och skador, kort sagt för att förbättra hälsa och livslängd. Att forskningen varit och är mycket framgångsrik i detta finns det många konkreta exempel på från olika terapiområden.

Även på ett övergripande plan finns detta väl belagt, allt sedan Murphy och Topel (2003) i en flitigt citerad studie beräknade att ca 40 procent av vinsten av bättre hälsa i USA kunde hänföras till framsteg inom den medicinska forskningen och att värdet av vunna levnadsår vida översteg kostnaderna, även om så lite som 10 procent av förlängningen kunde tillskrivas forskningen. Ett annat exempel är McGuire och Raikou (2007) som undersökte värdet av medicinsk forskning i Storbritannien. De fann att värdet av minskad mortalitet som följd av ny medicinsk teknologi vida översteg sjukvårdens kostnadsökningar.

På ett viktigt medicinskt forskningsområde, läkemedel, har bland andra Lichtenberg gjort uppmärksammade studier. Han har till exempel undersökt betydelsen av tidig introduktion av nya läkemedel för både hälsa och sjukvårdens kostnader.  Hans resultat indikerar att vinsterna långt överstiger kostnaderna.  (En forskningsöversikt utförd av IHE på uppdrag av SNS finns att ladda ner från http://www.sns.se/sites/default/files/rapport_vardet_av_nya_lakemedel.pdf.)

Satsningar på medicinsk forskning är således i huvudsak mycket bra för patienterna och dessutom samhällsekonomiskt lönsamma. Men spelar det någon roll var forskningen bedrivs?  Vilket mervärde för Sverige innebär det att medicinsk forskning bedrivs här i landet? Skulle inte de forskningsmedel vi satsar göra större nytta i andra forskningsmiljöer? Hur ska staten förhålla sig till att läkemedelsindustrin för sin del förefaller att gång på gång svara ”jo” på den sista frågan? Också dra ner, eller…?

Det pågående arbetet med nästa forsknings- och innovationspolitiska proposition (FoI-proppen) väcker sådana frågor. Var förra proppens nivålyft på fem miljarder kronor för forskning varav en stor andel till medicinsk forskning, som föregående och nuvarande forskningsminister fortfarande påminner oss om, den bästa användningen av de pengarna? Ska vi satsa ännu mer av skattepengarna på just medicinsk forskning – och vilken i så fall?

Det går inte att svara på sådana frågor om man inte höjer blicken från forskningens bidrag till vetenskapen och den medicinska nyttan.  Eftersom en så liten del av världens forskning och innovation sker i Sverige – och så länge världens länder inte kommer överens om en arbetsfördelning vad gäller forskning – måste det vara legitimt att satsa våra skattepengar främst på sådan forskning som vi har dels stora medicinska behov av att ha ”på plats”, dels unikt goda förutsättningar för och som därtill ger stora bidrag till det omgivande samhället.  Den sistnämnda aspekten förefaller närmast tabubelagd i forskningspolitiska diskussioner.

Det är dags för en ordentlig diskussion om vilken medicinsk forskning som kan förväntas ha störst synergieffekter i Sverige.  Vi borde se till att forskningssatsningar i Sverige kombineras med åtgärder för att ge forskningen en attraktiv miljö och för att målmedvetet ta vara på att den bedrivs just här och inte någon annanstans i världen. Den svenska medicinska forskningen är så inflätad i både vården och samhällslivet i stort att en ordentlig kartläggning av länkarna behöver göras.

Jag skulle vilja se regeringen riva skrankorna mellan sina politikområden, särskilt när det gäller den medicinska forskningen. Det kan vara praktiskt och konfliktminimerande att utbildnings- och forskningsministern, socialministern, näringsministern, utrikeshandelsministern, arbetsmarknadsministern – för att inte tala om finansministern – till vardags var och en sköter sitt fögderi, men det duger inte när framtiden för forskning och innovation inom life science-området ska stakas ut.

Frågan är hur det ska gå till. Inspelen till FoI-proppen duggar nu tätt. Det mesta som föreslås förefaller klokt, men hur och av vem ska förslagen vägas samman? Och vem ska stå för helhetsperspektivet?  Samordningskansliet i statsrådsberedningen? En interdepartemental arbetsgrupp med en handfull handläggare på mellannivå? Utbildningsministerns tjugohövdade forskningsberedning? Ministrarna i tätt samarbete under ledning av statsministern?

Eller styckas bytet (budgetutrymmet) upp på de olika departementen? Blir FoI-proppen ännu ett praktexempel på stuprörstänkande och silobudgetering? Och vad händer sedan, när den möter en riksdag där oppositionen är i majoritet.

Är det så vi vill forma framtiden för den medicinska forskningen i Sverige?

Signatur-Goran-Arvidsson

 

 

ekon dr, docent (en av grundarna av Forska!Sverige, nu bl a knuten till SNS som rådgivare i projektet Värdet av nya läkemedel)

Dela gärna den här sidan: