Forska!Sverige

Låt forskarna få forska!

Publicerad: 2014-11-03

Den senaste forsknings- och innovationspropositionen handlade i hög grad om medicin och hälsa. Det vittnar om att man från politiskt håll förstår att många av samhällets stora utmaningar måste mötas med ökad kunskap - dvs forskning. Samtidigt som samhällets stöd till forskning är stort, ialla fall i ett internationellt perspektiv, finns en spridd uppfattning att vi inte får så mycket tillbaka som vi borde, åtminstone baserat på bibliometri och rankinglistor. Vi är fortfarande bra men omvärlden gör relativt sett bättre ifrån sig. Så vad kan vi göra?

Mats Ulfendahl_foto

Mats Ulfendahl
Professor i experimentell audiologi och otologi,
Karolinska institutet

Utöver finansiella medel, så är det strukturella förändringar i det svenska forskningssystemet som måste till. En fråga som lyftes av de statliga forskningsfinansiärerna inför forsknings- och innovationspropositionen rörde antalet forskare i systemet: med allt fler aktiva forskare räcker inte tillgängliga medel för att skapa rimliga förutsättningar för forskning av högsta kvalitet. Istället för en ständig expansion krävs en konsolidering i syfte att öka forskningens kvalitet. Häri ligger en stor utmaning för lärosätena – och forskningsfinansiärerna – att istället för att följa platta indikatorer se till forskningens innehåll och avtryck. Vi behöver en bättre helhetssyn på forskningssystemet. Vårt fragmenterade system utgör dock ett problem. Idag är det populärt att tala om fördelarna med en ”one-stop shop”, dvs att man som ”kund” kan vända sig till en enda plats för att få tillgång till allt man behöver. För forskaren är verkligheten snarast den motsatta – en ständig jakt på resurser för att klara av att inte endast finansiera sitt forskningsprojekt utan till och med sin egen lön och arbetsplats. För att vara kreativ behöver nog dessa högst basala behov tillgodoses. Ska vi, som politikerna brukar uttrycka det, få fler Nobelpris så måste vi se över forskningens förutsättningar.

I en aktuell bok, Administrationssamhället, lyfter författarna Anders Ivarsson Westerberg och Anders Forssell från Södertörns högskola respektive Uppsala universitet fram hur den administrativa bördan ökar allt mer. Resultatet blir stress för den enskilde individen men också sämre kvalitet. Man exemplifierar med läkare, lärare och poliser som nu ägnar bortåt hälften av sin tid på administration. Administrativa uppgifter istället för att ägna sig åt kärnverksamheten. Istället för att göra det man är bäst på och det som samhället faktiskt förväntar sig att man skall göra så administrerar man. Det finns samma tendens i forskarens vardag. Allt fler uppgifter har lagts på den enskilde individen och i frånvaro av sekreterare, vaktmästare, biträden och många andra stödfunktioner som rationaliserats bort sköter vi nu själva fakturor, beställningar, kopiering, bokningar, kaffe, rapporter och uppföljningar och allt annat som visserligen är viktiga saker men som samtidigt tar bort fokus från kärnverksamheten och försvagar den kreativa miljön. Adam Smith menade i sin bok The Wealth of Nations (1776) att ett lands välstånd möjliggörs av arbetsdelning: produktiviteten ökar om människor specialiserar sig på olika uppgifter istället för att försöka behärska flera olika arbetsprocesser. Ivarsson Westerberg och Forssell talar om en ”amatörisering” där vi alla blir våra egna administratörer, vilket inte bara betyder att vi gör fel saker utan också att det blir ineffektivt. Vi måste istället skapa de bästa förutsättningarna för en kreativ miljö – och låta forskarna forska!

 

Mats Ulfendahl signatur

 

 

 

 

 

Mats Ulfendahl

Karolinska Institutet

Dela gärna den här sidan: