Forska!Sverige

Möjligheten att förändra liv och vård måste förbättras

Publicerad: 2013-10-14

Lars Klareskog Professor, Chef för enheten för reumatologi Karolinska Institutet

Lars Klareskog
Professor, Chef för enheten för reumatologi
Karolinska Institutet

ForskaSveriges uppdrag är ju att visa hur forskning ger möjlighet att förändra liv och vård, och visa vägar för hur denna möjlighet ska kunna bli verklighet.  Jag vill i denna krönika dels ge ett konkret exempel på när detta har skett – och vad som var viktigt för framgångarna, dels beskriva hur vi saknar flera av de kritiska faktorerna för framgång i Sverige, även i det klimat av ökad offentlig forsknings-finansiering vi har idag.

Ett bra exempel på framgång är utvecklingen av de s.k. ”biologiska” terapier, som i grunden förändrat livet för många patienter med ledgångsreumatism, inflammatoriska tarmsjukdomar och psoriasis. Den första och mest använda varianten av dessa terapier är antikroppar mot signalmolekylen TNF (TumörNekrosFaktor). Historien är att molekylen TNF karaktäriserades av två amerikanska grundforskningsgrupper 1985. En engelsk grupp  ledd av en reumatolog, Ravinder Maini, och en immunolog, Marc Feldmann studerade samtidigt uppkomstmekanismer vid ledinflammation och deras studier, som genomfördes på vävnadsbitar från inflammerade leder  (som man fick från ortopederna på deras sjukhus), tydde på att TNF-molekylern kunde vara vikig för ledinflammation. Samma grupp visade sedan att blockad av TNF-molekylen med hjälp av sk. monoklonala antikroppar lindrade ledinflammation hos möss. Omedelbart efter att detta musexperiment var färdigt, 1992, lyckades  man  övertyga en av Feldmanns tidigare medarbetare vid ett litet läkemedelsföretag att få en liten mängd antikroppar mot TNF att testa på några av Mainis patienter med ledgångsreumatism.  Resultaten från behandlingen av de första 20 patienterna var förbluffande goda. Därefter har TNF-blockad som terapi vid kroniska inflammationssjukdomar utvecklats i stora kliniska försök och används nu av miljontals patienter över världen. Detta bidrar också till att vi numera, i Sverige, mycket sällan ser patienter i rullstol på våra mottagningar. Vi behandlar nu våra patienter tidigt i öppenvård med bl.a. TNF-blockad,  istället för att senare söka mildra konsekvenserna av förstörda leder med omhändertagande och operationer i sluten vård.

Så, varför och hur hände detta? Den allmänna förklaringen är givetvis den internationella forskningsutvecklingen, där resultat , metoder och idéer utväxlas fritt mellan forskare i hela världen. Men den mer specifika förklaringen till att utvecklingen blev så snabb inom reumatologin, och att det blev just TNF-blockaden kom först,  var att grundforskare (Feldmann och hans grupp) och kliniska forskare (Maini och medarbetare) kunde arbeta tillsammans i en miljö där basal och patientnära forskning bedrevs på samma ställe, nära sjukvården. Lika viktigt var en kombination av stora donationer och statlig finansiering som gjorde att forskarna och klinikerna kunde arbeta med sin nya idé under lång tid då få trodde att ”biologiska” terapier skulle kunna användas för kroniska sjukdomar. En tredje förutsättning var att miljön på sjukhuset var sådan att det var lätt att pröva en ny terapi,  och att resurser kunde skapas för detta.

Så vilka lärdomar kan vi dra för Sverige år 2013? Alla håller nog med om att klinisk och basal forskning ska samverka. Men de andra förutsättningarna är mer sällsynta. Långsiktig finansiering av ett projekt som det som ledde till TNF-blockad, är mycket  svår att få i Sverige; de flesta finansiärer ger, som mest, ett 5-årigt anslag som sedan inte kan förnyas och ofta inte ens utvärderas.  En del större donationsmöjligheter finns, bl.a. från Wallenberg-fonderna  vilka finansierar många av de riktigt långsiktiga projekten i Sverige. Men sådana  donatorer är få, och övriga anslag är oftast små och för korta.  Jag skulle önska att en ny ”kultur” breder ut sig, så att det blir naturligt, och det mest uppskattade man kan göra som finansiellt framgångsrik, att bli förknippad med en kritisk donation till ett viktig forskningsprojekt som förändrar  människors liv och sjukvårdens möjligheter.

Men dessvärre är också den tredje förutsättningen problematisk.  Sjukvården, och det gäller även universitetssjukvården, blir alltmer inriktad på att främst optimera användningen av dagens kunskap (vilket givetvis är bra) men samtidigt minskar utrymmet i vården att skapa morgondagens sjukvård via forskning som är integrerad i sjukvården. Detta gör det svårt att utveckla miljöer liknande dem som skapade TNF-blockaden och som behövs för att skapa de nya terapier som kan bota reumatiska och andra sjukdomar där TNF-blockaden fortfarande bara kan bromsa. Här skulle jag önska mig att alla ansvariga i universitetssjukvården skulle få ett tydligt mandat från sina uppdragsgivare, att främja miljöer där framtidens sjukvård skapas och att medel avsätts särskilt till detta inte bara i forsknings-, utan också i sjukvårdsbudgetar.  Och att våra universitetssjukvårds-ansvariga får i uppdrag att alltid redovisa sina resultat och sina satsningar inte bara för dagens utan också för morgondagens patienter.

Signatur-Lars-Klareskog

Lars Klareskog

Dela gärna den här sidan: